tisdag, november 29

The great big wide open

Skrivit och regisserat pjäs med klassen inför imorgon. Spelat flipper nere på lokala grillen. Pulsat i snö och fått i mig minimalt med föda, but hey - who needs food anyway? Full fokus, eller, full duplex som vi säger, vi nördar. Måste läsa på historiaprov. Fruktansvärd idé att förlägga halva mellankrigstiden och antiken i samma veva men pedagogik är förstås inte min starka sida så vad fan, jag kan lika gärna göra det och undvika att klaga.

Jag hade en sån där känsla nu igen. Jag undrar vad fan den betyder.

måndag, november 28

Kronärtskockans heliga sändebud

Jag hade en underbar dag. Jag gick upp 6:00 och klarade det. Jag hann med tåget mot Kalhäll 07:25. Jag lagade mat med klassen och allt blev asgott. Vi hade det supernice. Klockan nio sjunger någon på min telefonsvarare vilket gör mig om möjligt ännu gladare, jag menar, komma här och sjunga. Det är ju underbart. Jag var lycklig och glad hela förmiddagen. Snön faller över stockholm, det är julvitt överallt och ljusen blinkar i takt. Det är vackert, vackrare än något jävla arrangerat vykort. Armand van helden sjunger i takt (my my my my , how did we ever get this way? where's it gonna go?) där jag pulsar genom snön med mina nya nikeboots från Holland. They've got it all, de är made for snow. Jag pulsar på i takt med den dunkande basen och bara njuter, det kan inte ta slut. Jag hoppar och studsar på matlagningen, jag känner basen i hela jävla själen. Jag har den bästa måndagen ever. Hem till mormor efter matlagningen och dricka kaffe och stråla mot mormor. Mormor ler åt mig, jag pratar som jag inte gjort annat. Vidare till stan, in på flipperhallen, slamdunka i rampen och så dyker M upp, han är som ett sändebud hela han. Vi har någon slags positive energy-flow och pratar så att det fyller hela rummet. På vägen hem köper jag kronärtskockor och inlagda vitlöksklyftor, champinjoner och sparris till en maffig sallad. Jag dansar i snön till My my my och The cure följer upp med Lullaby och sen kommer förstås Rob D med Clubbed to death följt av Delerium - serenity. fy bövelen vad bra det är.


Efter att ha kollat upp saken så är det naturligtvis samma bolag som har hand om både Conjure One, Delerium och Frontline assembly och det är klart, it makes sense när man tänker efter. Sen att Conjure One och Delerium dessutom styrs av en och samma musiker; bara en sån sak. Det hade man kunnat räkna ut. Folk skulle säkerligen jämföra det här med exempelvis Sasha och John Digweed men det håller jag inte skvatt med om. Digweed aka Bedrock är klart en egen kung utan den där förjävla uttjatade, komersiella Sasha. Sasha kan gå och lägga sig på samma sätt som Ian Van Dahl och Van Helden när Digweed verkligen dunkar igång, jag menar, bara klassikern heaven scent är liksom mastodontutklassare. Men nu var det inte det jag skulle prata om.

Jag blev på fett bra humör av att hänga med M. Jag tänker kräva en repris å det snaraste.
Åh, fatta vilken sallad jag gjort. Ni skulle drägla om ni visste.

söndag, november 27

Nu är det så här, att..

Så här är läget.

Jag skulle helst bara vilja ränna runt för mig själv och vara sarkastisk, för det är det som funkat bäst hittills i mitt liv, så då kör jag på det.
- Jag har förvisso haft två mer eller mindre halvdana förhållanden under min tid på jorden men då jag tenderat att dra till mig människor som antingen inte varit i kontakt med sitt känsloliv, eller helt enkelt vägrat att ha ett, så har bägge mer eller mindre kraschat fullständigt på grund av a) alkoholism (han) och b) Otrohet (han).


- Tidigare, innan de så kallade förhållandedagarna, hade jag också i kronologisk ordning ihop det med; en deprimerad hårdrockare, en neurotisk trummis, en lågstatuskriminell och en kompis. Kompisen har jag inte kvar, trummisen spelar, så att säga, i ett annat band nu, den deprimerade hårdrockaren har förmodligen gjort slag i saken och tagit slut på pinan, och den lågstatuskriminella sitter förmodligen inne på livstid för ett hundratal småbrott i stil med tillgrepp av fortskaffningsmedel. Alkoholisten lever däremot vad jag har förstått, och kvällarna är fortfarande lika blöta som de alltid har varit medan den otrogne sitter cooked up ute på blå linje med sin lärarhögskoleflamma som gillar barn. And that leaves us...me!

Jag har funderat över hur det kan komma sig att, jag som ändå faktiskt inte är så sabla krävande, enbart lyckas attrahera en sådan otrolig mängd känslolösa människor. Jag har kommit på det. Eller, jag har en teori snarare, och jag tror att det är så här; Folk är riktiga fähundar mot varandra. Detta sätter de igång med att vara redan när de börjar gå och detta blir ett mycket inrutat beteende som de så småningom blir mer eller mindre bra på beroende på vem som mobbat vem i lågstadiet. Sen ränner det runt en massa mobbare och mobbade och söker efter någon slags prins eller prinsessa som ska börja förstå dom och när de väl hittat nåt som liknar något man skulle kunna slå en påk i huvudet på och släpa hem så blir de fuckade i huvudet och drabbas av storhetsvansinne eftersom de de facto hittat någon som vill ha dom tillbaks.

Så här springer det runt en massa malliga typer och gamar, men tro för helvete inte att det slutar där, för det gör det inte. Nu vill de ha MER, men de vet inte hur de ska få det förstås, och de ränner runt med nån slags existentiell ångest och börjar leta fel på den här numera försvagade, förälskade personen som förstås inte hajar ett jota, utan tror att allt är peachy och nice. Då tar dessa känslomässigt handikappade stackare till fler och fler grejor för att bota sin märkliga livskris, som förstås egentligen bottnar i att de gått igenom hela sitt liv och byggt sitt framtida självförverkligande på någon ANNAN (man, fru eller barn - kvinnor diggar att ha just barn som en stor självbekräftelsegrej, fråga mig inte varför.) Och poff, när det visar sig att den här jävla drömidyllen inte är som de tror, ja, då börjar de supa, knulla runt eller så låser de in sig och blir som någon slags musslor helt plötsligt som man förstås inte kan kommunicera med (för har du någonsin försökt kommunicera med en mussla?)

And there we go, för i dessa igenknäppta stackares slemmiga snigelspår hamnar alltså vi, RESTEN. Jag är ledsen att behöva kategorisera in dig på det här viset och jag tvingar dig för all del inte att identifiera dig med det, men jag säger att det bara är en teori, och vad fan förväntar du dig att jag ska ha kommit fram till när mina enda studieobjekt vägrat att ens TALA med mig om skiten.

Allt jag ville ha, nånsin, var ett schysst funktionalistiskt hem med psykedeliska detaljer, okej med pengar, en mindre skara mer eller mindre klipska och sköna lirare till vänner, och sen nånstans ovanpå det så tyckte jag att det hade varit coolt att vara lite småkär i nån som faktiskt kunde öppna käften om nåt var fel, (för mycket kan jag vara men aldrig en tankeläsare), som jag kunde snacka musik och gonzoism och streetart och om precis vad fan som helst med, som kunde stava till ordet ärlighet.

Så småningom önskar jag mig också en skrivarlya, en ford mustang -68 och en chihuahua som heter Idefix, men det får vänta tills jag tagit mig ur mitt komboboende med min lika desillusionerade tjejkompis, pluggat klart till någon slags mediaguru och lärt mig cykla. Jag tänkte också dra till staterna i ett par månader och åka omkring i ett jävla vrak till bil och lyssna på Ott, Delerium, VNV Nation, Digweed, Mylo och Nine inch nails och filma alla dumheter jag tar mig för. Men det har jag som sagt inte tid med eftersom jag sitter och nördar mig på internet och upprätthåller en småkracklig fasad som nån slags kombinerad studerande och frilansskribent. Dessutom fattar du väl själv att det inte går på tre sekunder att skriva sånt här meningslöst jävla babbel. Det har jag övat jävligt länge på ska du veta.

Med allt det här som bakgrund så har jag förstås kommit på att nä du, kexet (jag alltså, inte du), du får allt ta och styra upp något själv här i världen om det ska bli göra av, för de där andra människorna, de låter vänta på sig med att komma i kontakt med sig själva och jag kan ju inte bara sitta av tiden fram tills de gör det för det vore ju rena självstraffet, som att häkta sig själv i någon slags upplevelsefängelse tills solen lyser igen liksom.

Så jag gör så här, att jag hänger här borta och gör det jag brukar göra, ni vet, pillar med mina datorer och dansar på klubbar och snackar trams och skriver och diggar musik och ritar på fiffiga lösningar, och så kommer ni över hit på fika när ni lessnat på att leka emotionella bimbos. Eller, åtminstone tills ni snapped out of it. För nu blir det inga mer alkisar, trummisar eller otrogna as, jag har fan lagt ner verksamheten.
Så. Nu var det sagt.

När tystnaden kommer tillbaka

När tystnaden kommer tillbaka
När tystnaden kommer tillbaka
står vi ingenstans annars
än på vidden av nästa dag
vi har ett helt liv kvar att drömma oss igenom
vi har så mycket frihetatt förverka
låt inte ditt inre tappa mark
låt inte dina andetag mattas av
allt du någonsin behövt göra
är att öppna den dörren
jag förverkar inte dina sanningar
jag utnyttjar aldrig dina ord
när avståndet tonas ut
till stormigt grått
kan jag torka bort allt det svarta
och förvandla dig till ljus.

[Till ¤ - 04:05, en natt på Östermalm)

När är du här?
När?

lördag, november 26

My head feels like a frisbee


Shit alltså, idag är det mycket på G. Efter mycket om och men igår slutade det som så att jag och lott ölade med lotts syster's nykomne amerikanske pojkvän. Notera att jag säger pojkvän, de är ju "bara" gifta i Las Vegas och det gäller som sagt bara i Nevada. Det slutade helt kort med att vi gick ner och tog en öl på Dubliner's och när det irländska bandet (med säckpipa!) började köra blev det full fart i luckan. "I'm an american guy in an irish pub in Sweden...wow" said the american och de shottade rätt bra. De gick hem och so did we, så att säga. Jag låg som bäst på min spartanska soffa och gluggade när P kom över en snabbis, med ännu en bror. Vi snackade om veckans händelser på balkongen och liselott hade totaldäckat i nervositet över det faktum att hennes karl ju landar från Amsterdam idag. Jag lade mig med det fina kuvert jag satt mig att börja göra åt Glooms, och somnade framför Tv:n efter att ha svarat på ett dussintal telefonsamtal där folk anhöll om att få träffa mig. Jag avböjde stackars V som satt hemma efter jobbet med ett dussintal människor och försökte få till en slags fest och helt överraskande hörde också G av sig från jobbet där han statuerade att där var någon slags "jubileum" och lovade att höra av sig igen men då hade jag däckat. Jag pallade helt enkelt inte med umgänge.


I Torsdags var jag på seminarie på ABF gällande Västsahara-konflikten. http://www.vastsahara.org och det var mycket snack. Toby Shelley är en briljant brittisk journalist, en riktigt vältalig och mycket lättförståelig man med mycket i skallen, jag började snudd på idolisera honom bredvid mina redan ställda idoler - Akay (http://www.akayism.org) och Hunter. S Thompson (http://www.gonzo.org/) och det blev mycket politik att hålla reda på i detta redan förvirrade huvud. Egentligen bör jag engagera mig mer i stora frågor, det säger alla att de borde, och alla säger också att de borde engagera sig mer i alla möjliga saker men jag menar det när jag säger det. Jag borde.

Nästa vecka kommer jag att vara mycket hos min klasskompis E, för att ge liselott lite sinnesro med sin karl.

Jag hade en jättekonstig, men betydande dröm, det är jag säker på. Om jag bara kunde komma ihåg den. Fan också.
Idag blir det Mylo http://www.mylo.tv/mylo/ på klubb och love in the air med kompaniet, om allt går väl.

Det snöar.
Det ska väl vara fan.
34 dagar kvar.
Förresten; kommentera gärna mina bloggar. Jag gillar att veta vilka som läser.

fredag, november 25

Hey mr Dj, put a record on


Ja men det var då själva fan vad stressigt man ska ha det! Min mor är ett sabla nervknippe. Hon har SOME NERVE att dra runt mig på stan i full rusningstid den 25:e för att få mig att "peka ut julklappar". Jag storknar nästan i systemkön och när jag träffar på P, så vrålar han en massa olämpligheter som man inte ska stå och vråla inför en massa securitasvakter och jag lyckas sladda min väg in till ölhyllorna längst bort för att min kombo promt ska ha hoogarten och jag prompt ska ha grolsch. Mamma drar mig glad i hågen in på Golden Archers, ni vet, det där fashionabla stället nere vid vasagatan med det stora M:et, och försöker få mig att äta vilket inte lyckas. Jag sitter och mår riktigt dåligt så jag får en fanta och all of the fucking sudden dyker den här alkoholstinkande tanten upp och försöker dels nalla åt sig pengar, dels stoppar hon ner sina fingrar i mammas kycklingbitslåda vilket orsakar ett sabla holabaloo, och mamma sjasar henne in mot toaletterna där hon börjar ägna sig åt att sätta sig ner på golvet och kissa, precis i dörröppningen till toaletthallen där folk tvättar händerna. Inget större tumult utbryter men det svärs en hel del och man ser något senare den nu mera inte längre så kissnödiga tanten vagga bort från sin pöl, med ett inte så litet leende på läpparna. Jag tar tillfället i akt att skämta om att det där var hennes sätt att revoltera mot amerikanskt fastfoodmonopol men mamma är ingen direkt hejare på politiska skämt så det var relativt onödigt att ränna runt och svettas och vara sådär vitsig mitt i alltihopa.

Vid det här laget har min telefon ringt en sådär sjuhundratalet gånger och ALLA vill ses, öla och jag vete fan vad mer men alla ringer iallafall och jag blir snart ett nervvrak som kastar in handduken.

Hm.
Vi får se.

onsdag, november 23

Strömavbrott och krogkväll

http://www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,734969,00.html

Naturligtvis skall detta drabba mig just som jag kommit hem från dagen-efter och står i duschen med munstycket strilande mot min stackars hänsynslöst demolerade kropp. Det säger inte ens knäpp i lysrören, allt blir bara svart med ens och varmvattnet sinar och förvandlats till kallt. Tur nog hade jag inte hunnit stoppa schampo i håret, annars hade det blivit en riktig strömavbrottsklassiker, damsel in fucking distress running out of the building, skrikande med ett stort jävla schampolödder på skallen. Eller så hade jag väl virat en jävla handduk runt huvudet medan jag gjorde det som jag ändå inte hade mycket att välja på att göra, nämligen tända ljus i fönstren (som alla mina grannar, rätt fint ändå) och sätta sig och försöka ringa. Telenätet var inte berört, tack och lov. Jag ringde mormor som berättade att hon hade Ivar på besök. det är hennes bror. Nu vill hon att jag ska åka dit som en annan mannekäng och visa hur stor jag har blivit, tack och lov har jag inte längre någon bredd att tala om så jag klarar mig kanske från gliringar.

Var ute med R igår, det blev en klassisk kväll ute: Intriger, nya människor, lättklädda tjejer, ett blodigt slagsmål och så en och annan ny bekantskap. Tur för mig så var jag inte inblandad i något utom det sistnämnda.
Kvällen blir i övrigt lugn, avslappnad och ägnad åt internet och böcker. Skall dammsuga innan mitt stackars nervvrak till lombo kommer hem, hennes karl kommer som bekant på besök och hon går i taket över det mesta. Nu är elen som bekant tillbaka (hur skulle jag annars skriva detta? Jag har knappast batteridriven router..) så det kan alltså bli tal om att göra lite nytta. Grejen är att jag inte har den minsta lust. Jag är mest sugen på att dricka cup a soup och dagdrömma.

Det här var tamejtusan ansträngande. Bäst att jag tar en svängom till ciggbalkongen.

tisdag, november 22

Två dagar i mörker

Eftersom det har varit jävligt mörkt på sistone (jaså, har ni också noterat det?) så har jag inte fått ljus. Och mörker gör att jag drömmer och går ner i dvalor. Så vad drömmer jag om? Jag drömmer om den där satans jävla människan, jag är hemma hos honom och ligger på övervåningen och någon kommer in med istappar mot nacken, de utsätter mig för saker och det enda sättet jag kan komma ur det på är att låtsas sova, det är ett prov. Han och jag samtalar senare i en pool. Jag har en mycket sexig baddräkt på mig a'la desperate housewives, svart med någon slags ..strass på. Jag ligger i polen och plågas medan han simmar runt mig och berättar att det var bäst det som skedde. Hans far och jag blir goda vänner, för jag måste ju bo i hans hus. Jag måste bo i hans hus och se dom gå ut och in, de där människorna. De talar aldrig med mig. Jag sitter och väntar på att han ska komma och tala med mig.

My hands
they're small i know
but they're
not yours
they are my own
and
i am never broken

Jag är mr Gonzo's personliga strippa, hans hemmafru och hans *****-kompis. Det är dags för honom att börja skryta snart.
Nu ska jag ut med R och fira att han blir mediemogul.

måndag, november 21


on candystripe legs
spiderman comes
softly through the shadow of the evening sun
stealing past the windows of the blissfully dead
looking for the victim shivering in bed
searching out fear in the gathering gloom
and suddenly! a movement in the corner of the room! a
nd there is nothing i can do
when i realise with freight
that the spiderman is having me for dinner tonight




Precis som gloomis ska jag laga pannkakor åt mig och Lott. Jag gör fina kort med papp och lim som jag skickar i vackra försändelser ner till malmö och PR-projektet har börjat rulla igång, nu vigs hela jullovet åt det. Jag får ett stort kuvert från den bästa människan i hela världen fylld med drömmar och idolkort och jag småler när jag läser rad efter rad. Bästaste herr S, you never seize to amaze me. Tack. Nu behövs alltså den sablarns suitcasen. Med andra ord måste loppmarknadsbesök ske innan det så att säga, barkar. Mina sennheiser har börjat glappa. HELVETES JÄVLA HOR-ELEKTRONIK, far åt fanders! Nu ska jag ner och köpa ägg, för jag har minne som en höna (!) som glömmer skiten. Stora grejer på G i skolan nu.

Spiderman is having me for dinner tonight.

lördag, november 19

Tier

Den kommer som ett jävla åskmoln, ångesten. Jag drabbas i hallen i föräldrahemmet efter att ha varit på middag hos kombons syster och det är så illa att jag måste på med allt, kläder och hela skiten, och säga att nu måste vi gå fast vi bara varit där i fem minuter. Jag vet inte vad det är som gör att jag plötsligt inte står ut men det är illa nog att jag står där och frustar, och jag vet inte. Kroppen reagerar så här och jag blir arg för att den gör det och den lilla mängd alkohol jag pumpat i mig avgör plötsligt saken; jag blir aggressiv som ett jävla djur och vill spöa på första bästa. Liselott lockar min uppmärksamhet genom spärrarna och jag tar mig ner mot tunnelbanan. Förbaskade jävla helvete tänker jag medan jag intar den vanliga djurgången. Djurgången som säger åt alla i närheten att de ska passa sig, passa sig jävligt noga. Men tungan har smakat blod förr och nu blir det mer och mer uppenbart vilket behov jag har av att få agera ut. Hela resan blir som en enda väntan på att just den där jäveln, den som ska få allt att rinna över, ska komma och jävlas med mig så att jag kan få det höga nöjet att kasta alla aggressioner på en och samma punkt. Det händer förstås inte.

Jag är på gränsen.
Och det kan gå åt vilket håll som helst i det här läget.

torsdag, november 17

Novemberstatus

Äh.

Det finns så mycket att berätta egentligen. Men som det alltid är när man ska börja..då når man ett språkligt antiklimax som mest mynnar ut i att word-dokumentet lämnas tomt på öppen skärm, och så går man ut på rökbalkongen och ciggar istället."I don't wanna take advice from fools.."Men jag ska försöka berätta.Jag går på den här skolan, som jag tycker mer och mer om för varje dag som går, som jag uppskattar mer, trots allt, för den tillför mig faktiskt nånting. Och det hade jag liksom tappat hoppet om innan. Och det är inte det jag presumtivt lär mig, utan människorna. Det är en sådan salig röra av individer och det känns..faktiskt inte alls så pjåkigt. Vafan! Nu kör vi så det ryker. Tänker jag när jag kommer uppför uppfarten. Och allt det andra; ja, mitt sabla liv. Folk undrar vad jag gör nu och hur jag mår och hur jag lever. Jag vet inte mer än ATT jag lever. Jag kuskar runt på tunnelbanor och pendlar och lyssnar på allt, allt, allt. Musiknörden i mig får gotta sig rejält kan jag meddela. Och det ska vara fan i det att man sitter med 60GB musik men inte har något att lyssna på för att man redan upptäckt allt som finns att upptäcka, tror man, men så står man på Moatjés packade dansgolv och känner vibben natten mellan fredag och lördag. Och kärleken då. Folk är så undrande. "Har du någon, klart du måste, loo måste ju alltid ha någon". Nej, jag har ingen att vara kär i. Jag brukar försöka knacka på dörren till hjärtat ibland, jag försöker lyssna efter dubbla pulsslag men det svarar aldrig. Det är förstås vackra människor därute. Det finns asfina människor därute.

Men ibland undrar jag om någonting eller någon gjutit den där sista pansarväggen runt bröstkorgen, den där slutgiltiga och okrossbara skölden, för hjärtat slår inga dubbelslag längre. Jag älskar mina vänner, jag blir varm när jag tänker på dom. Men jag känner inget begär längre. Jag känner inte den hisnande passionen. Jag vet ju hur det står till, jag har små dialoger relativt konstant med det här känslolivet men det säger inte mycket vettigt.I min värld, där det mesta är utarmat och beprövat förutom verkligheten och vardagen, den världen jag slutit mig i mot fienden - tystnaden, rotlösheten, ensamheten - där finns det inte längre en drog som lockar, det finns ingen efterfest att orka med längre och det finns ingen kroppskontakt. Jag skyggar inte men jag tillåter ändå ingenting att hända. Vad som presumtivt skulle hända om jag ändå gav efter? Jag vet inte. Jag tänker inte sitta och häva ur mig ingrodda klyschor och påstå att jag inte är förmögen att känna, och ni vet, hela den där "åh jag är så sårad"-grejen för det känns patetiskt och för att inte säga jävligt osant. Klart att man tänker att vafan, det vore så jävla fint just nu att kunna dela sina tankar med en annan människa som förstår dom. Under täcket, under solen, under tiden. Men jag är fan inte ens läkt än. Det vet jag ju. Jag känner det och ser det, jag tänker för fan på det precis varje jävla dag. Och brist ni ut i utläggningar kring hur patetisk jag är som inte kan repa mig efter något som kraschade för över ett år sen, sitt ni och peka åt mig och tala bakom min rygg, det finns inget som kan ändra på det faktum att det som hände för ett år sedan ärrade mig så jävla djupt att det stundtals fortfarande blöder. Jag pratar aldrig om det, jag nämner det aldrig, men det sitter där, i botten av mig, och jag som trodde att jag saknade resonansbotten - och det gör förbaskat ont ibland. Fortfarande.

Och det skulle fan inte hjälpa att gräva i det eller försöka se det till rätta, för vad skulle jag eller han eller någon possibly kunna säga som gjorde slut på pinan? Det är ju jag, och ingen annan, som ältar såren om och om igen, det är jag som sitter och ser tillbaka på fel och brister och fallgropar, det är jag som jämför precis allting med det. Klart som fan att felet ligger hos mig. Klart som fan att jag har gått vidare - men jag har inte glömt. Den här bröstkorgen minns alldeles för väl exakt hur ont den hade. Det här medvetandet minns alldeles för detaljrikt hur panikslagen jag var under flera månader. En fastnaglande skräck, en total känsla av undergång eftersom den enda människan, den absolut enda människan man slutligen tillåtit sig själv till att till varje liten centimeter öppna sig för, visa sig för, tagit allting man gett den och förvandlat det till ren smärta. Och det är klart att det var mitt fel också, att jag inte såg saker, att jag inte begrep, att jag trodde att min värld nu var skapad och att den grund jag lagt med alldeles för stor makt i händerna på någon annan - aldrig skulle rasa, för det trodde jag ju. Total jävla hängivelse, öppenhet och hela skiten. Vad är det de säger - "It's better to love and lose and to never have loved at all". Fina ord, men..fan, jag vet inte. Jag kan inte svara på om jag håller med om det. Jag minns den där uppsluppna unga tjejen jag var för tre-fyra år sen, det var som om hela livet just hade öppnat sig för mig då, jag hade energi och kraft och nyfikenheten visste liksom inga gränser, allt skulle testas innan det förkastats och jag säger inte med detta att jag blivit någon slags bitter kärring nu och att hela livet är någon slags pissgul institution utan ljuspunkter. Jag säger att jag är alldeles för medveten om vad en annan människa, helt definitivt och utan återvändo, kan ta död på hos en. Jag vill inte ta död på det där sista kreativa jag har kvar. Och visst, det behöver ju inte vara så. Det behöver inte bli så. Men risken.. om tillfället nu skulle uppenbara sig.. fan, det är ju som att välja mellan pest och kolera. Jag kan ju uppenbarligen inte sitta här som en ensam gammal nunna och mässa om ångest resten av mitt liv, det finns för mycket självironi och annat fanskap kvar för att det skall bli möjligt. Och inte fan vet jag om jag är så jävla sugen på att dra in någon annan i mitt personliga, känslomässiga kaos heller och servera mitt förflutna på fat åt den som någon slags preventiv "skada mig för fan inte"-muta.

Hela den här känslomässiga cirkusen, det är fan inte logiskt. Det är inte logiskt att man skall tvinga sig själv att hålla tillbaka eftersom man försöker bli något som någon annan vill ha, för att man är så sabla ensam, för det är inte min kopp kaffe om man säger så. Stoltheten går före allt annat; kan du inte acceptera vilken otroligt defektsfylld människa jag faktiskt är får det faktiskt vara för det känns som om jag låtsas bort verkligheten för mycket för att det ens skall vara värt spänningen. Och som vanligt så vet jag att allt det här..det är bara för mycket, hela den här karusellen av självrättfärdigande känslointellektualisering och analys i försvar i offentliga dagböcker, men jag vet inte. Det är den enda ventilen.

I'm a "has been" nu. Jag har haft mina 15 minutes of fame och jag tvivlar på att livet kommer att metamorfosera sig till ett stort paket med en röd rosett på, fylld med spänning och nya chanser. Det kanske är allt, det här. Maybe this is all there is to it. Det är jag och mina hörlurar, mitt raska promenerande genom stadsdelar, mina drömmar och mitt stackars luggslitna hopp och så är det lite snygga kläder och kompisar ovanpå det men mest är det måsten, och sen är det liksom inte så mycket mer. Absolut inte game over, men så att säga, med alla extraliv förbrukade. Man får inte börja om på banan ännu en gång, det är lite sent påtänkt att inse att man skulle tagit den där jävla tvättbjörnssvansen eller den där femtonsekundersodödlighetsstjärnan, för det går inte att gå tillbaka. Det här plattformsspelet har ungefär lika stor väg kvar att gå som jag avverkat, och det är relativt oklart om jag nånsin mer kommer att stöta på ett rör utan köttätande växt som helt plötsligt kommer upp med stora käftar och sväljer hela tillvaron. Hittills har ju precis alla rörjävlar jag mött på överraskat mig och sedan ligger man där. Påtuggad och livlös. Och tiden rinner ut. Och jag minns inte var fan den hemliga banan ligger. Och det finns en gräns för hur många gånger man måste krympa och växa för att klara sig. Och det finns en gräns för hur länge man ska orka springa så förbaskat.

Jag gör det igen, jag hamnar i de där jävla resonemangen som för att täcka över att jag är en sorglig jävel som inte kan komma över andra människors handlingar mot mig. Och det kan jag nog inte. Jag kan lappa ihop mig, gå vidare, sluta hänga upp mig, engagera mig i annat och rycka på axlarna. Men minnet av hur jag satt den där dagen och grät, och grät och skrek och grät, och betraktade hur hela min tillvaro och allt jag förlitat mig på, bara rann ur mina händer - minnet av hur jag åts upp inifrån av hämndlystnad, av desperation, av sorg, av kärlek till någon och något som förkastat mig utan förvarning; shit. Jag önskar inte ens mina ovänner att uppleva det. Fy fan, jag hoppas att ni alla får slippa skiten, Jag gör verkligen det. Men jag har en mer stabil tillvaro nu för tiden som det kommer att bli svårt för någon att rasa. För trots allt mitt gnäll här ovan så kan jag faktiskt också medge att jag fick något på köpet som är totalt jävla ovärderligt.

Och det är mig själv. Jag har gått in i alla mina mörkaste vrår så jag vet exakt vad jag pallar, och utan att komma här och skryta på något sätt så kan jag jämförelsevis verkligen erkänna att jag är stark som ett jävla djur i själen. Jag har en trygghet i mig själv efter 25 års tragikomik och vedermöda. Jag ställer mig inte frågan vem jag är och jag blir aldrig rädd av ensamheten. Jag kan stå för mig själv oavsett om jag är den enda i en folkmassa av trehundra som tycker som jag gör. Jag pallar jävligt mycket stryk. Man utvecklar en viss tolerans mot sparkar och slag, både mentalt och fysiskt, av att ha blivit sparkad på tills man kräkts blod, om man säger så. Jag säger inte att mitt öde, eller mitt tillstånd är extraordinärt eller speciellt, det är det inte. Det lär finnas tusentals som jag därute. Same shit, different name. Ni kanske har lite mer förnuft än att ni outar skiten som jag gör. Men någon måste väl göra det också.Jag vet inte. Det finns inte mycket jag vet, i slutänden. Men som det står på baksidan till den där jävla filosofiboken. "Om ingenting ändå spelar någon roll, vad spelar det för roll?"Förgängliga, ogreppbara, tidsrusande, förbiflimrande tillvaro. Att jag aldrig lyckas fånga den.Jag saknar så mycket att jag tror att jag ska sprängas av beskrivningar inombords, beskrivningar med ett enda syfte; att förklara den här förvildade känslan. Sökandet. Resignationen som ändå aldrig resignerar. Man går upp, man dricker och röker sin frukost, man duschar, man åker pendeltåg och man går i skolan och kladdar ner händerna med färg och man kommer hem och sitter framför datorn från det att man kommer innanför dörren tills man bäddar upp, tar en tablett och somnar, och sedan pågår det sådär med lite måltider och telefonsamtal och kaffekoppar och sedan är det helg och man driver på sig själv med en imaginär piska för att inte missa det där - vad fan det nu är som borde hända. Ekorrhjulet sluts alltid, varför skulle de annars kalla det för hjul?

Och allt jag någonsin ville ha, var the fucking time of my life.

måndag, november 14

Inför new year bash

Tack för din beställning.Här är all information om din resa.
Stockholm C - Malmö C 2005-12-30 (Fredag)
Avgång: 06:20 Ankomst: 10:46 Total restid: 04:26
Byten: 0
Avgång Ankomst Färdmedel-----------------------------------------------------------------------06:20 Stockholm C 10:46 Malmö C X2000 521Vagn 2, Plats 51, Fönster Kupé -----------------------------------------------------------------------
1 Vuxen à 485,00 SEK, Just nu 1 klPRIS DENNA DEL: 485,00 SEK


485 kronor för en 1klassbiljett till Malmö dagen innan nyår? tack, det var som hittat. Bokad och klar och så var nyåret ordnat. Jag har sovplats, kavaljer till eventuellt festande och kontakter så nu ska det fan vara i det att jag har nyåret överstökat. Jag vet att det är tidigt men man kan aldrig vara nog förutseende. Jag vill härifrån. Jag avskyr stockholm. Jag är så less på det här förbaskade stället att det inte finns mer.Så. Pendeltåget mot Kungsängen, klockan är 12:55 och jag är försenad till skolan vilket är mer en regel än något slags undantag, så det är egentligen bara en faktaparentes. Jag sitter i vanlig ordning med mina hörlurar tätt kring huvudet för att utestänga allt buller från omgivningen, folk är rent utsagt förjävliga på att tjattra högt och jag orkar inte lyssna på dumma människor, eller deras skrikiga jävla ungar som skriker, eller tonåringarnas hormonella tjut då de ränner mellan vagnarna som om det vore något slags erkänt nöje. Jag betraktar dom däremot ganska noga där jag sitter med mitt personliga soundtrack i öronen, men det vet de förstås inte. Unga, hårdsminkade tonårstjejer med canada goose-jackor och säsongens pälsklädda mockastövlar som de slaviskt knöglat utanpå sina tajta fornarinajeans. Långt hår som de kastar och slänger med, mörkare botten med lite tätare ljusa slingor. Och dofter, dessa dofter. Jag har alltid fascinerats något vansinnigt av det faktum av att de här tjejerna alltid doftar parfym, och det tycks sitta i på ett sätt som jag aldrig någonsin lyckats med. Dyra schampodofter, parfymer och tuggummi. Det är de tre dofterna som genast kännetecknar en ung tonårsflicka. Och de stojar och tjoar med sina axelremsväskor, de kastar sig ned på sätena och tjuter till. De hävdar sig mot varandra i sina grupperingar, det är ju så där det går till men det skulle du aldrig få dem att erkänna.Och jag sitter med min musikbubbla och sneglar på dom genom tågfönstrets spegling samtidigt som allt mer lantliga miljöer passerar utanför, det blir mer öppna fält och träd och mindre betong och viadukter och jag har väl en fyra stationer kvar att åka och jag känner mig inte det minsta stressad för det här är liksom min tid på dagen. Pendeltåget är stället där jag får vara ensam, men bland människor, och det är så idealiskt. Jag låser in mig i mitt resande, mitt glansögda spejande vid fönsterplatsen ger mig någon slags sinnesro som jag inte får någon annanstans. Människor som kliver av och på, de ler, går hand i hand, stojar och för en hel massa oväsen men jag hör inget av det där. Jag får tillåtelse att betrakta dom som på en lite undangömd sorts piedestal och då och då trillar jag ner i mina oplanerade tankehål. Små minnesbilder. En och annan hastig ihågkommelse. Då och då studsar hjärtat till, för jag tycker mig ofta se människor jag brukade känna, människor jag vet att jag inte skulle klara av att möta på det här viset, och världen liksom rinner av sin egen skärmbild i ett nästintill fruset ögonblick då jag fixerar blicken. Kort därpå låter jag hjärtat återgå till sin ordinära rytm eftersom det förstås är en synvilla. Ännu en gång har verkligheten spelat mig själv schack matt. Och tåget rullar som aldrig förr och människorna kliver på och av och slutligen också jag. Fem sex minuters gångväg till skolan, uppför den slingriga vägen kantad av höga ekar, ekar som nu börjat falla och smulas sönder i stora stycken vid kanterna. Och därefter går jag på autopilot en hel dag, med en ständig känsla i bröstet som aldrig riktigt lägger sig att vila. När jag återigen sluter hörlurarna om huvudet är det eftermiddag, jag kliver av på centralen och vinkar av medåkande klasskompisar. Djupt andetag och öka farten mot spärrarna, högsta volym och kryssande genom horder av människor, total isolering mitt i folkmassan – the irony of it all.Men ni malmöiter som spenderar ert nyår i malmö kan ju höra av er lagom till klockan klämtar, för i år kommer mrs. Gonzo ner med sin suitcase full of dreams och skakar om i burken.

torsdag, november 3

Theatre Convent

E-type snurrar igång dagen och det är mycket som skall göras,ringas, administreras, ordnas med och trixas med. media är den tredje statsmakten och kärleken är död. Kom alla, ska ni få se vad vi har åt er! Josåatt. Igår var jag, M+J och Steve på Lika för lika på dramaten och det var helt okej faktiskt. Dramaten är märklig. Det är som detta gigantiska ställe fullt av människor som alla skall se på olika pjäser och det finns tre sorters människor som ser på teater: Det är de gamla damerna, som gör detta som ett slags spex, de tycker det är så FINT att se teater och kultur och de har egentligen föga aning om vad som sker på scenen och helt oförmögna att se att teatern egentligen spottar dem i ansiktet, för en rollbesättning i den styrkan, de gör lite som de vill. De spelar över (för gallerierna), de spelar under, de mumlar och de vrålar passionerat efter varandra men ingen av de här tanterna fattar vad som sker. För de är upptagna med att insupa den KULTURELLA andan och dricka svindyr ramlösa i pausen. Sen har vi de kulturella kulturjournalist-typerna. de sitter och ser ut som karikatyrer av kulturjournalister, jag skämtar inte! Det är svart polo och hela kitet. Det är rödvin i stora Hallen och glasögon och intellektuell hårknut.

Observera att jag låter lite som hon Sigrid när jag säger det. ”Hååårknuuut”. Jag vet inte var de kommer ifrån och hur de mår men jag är nästan säker på att jag såg Ulrika knutsson igår och bara en sån sak, jag menar, hon är kulturjournalism personifierad, ni vet, hela den där marimekkostilen med något slags designat, gigantiskt ostron runt halsen, silvergrått hår i halvlång page (tillräckligt långt för att sättas upp i KNUUUTEN men tillräckligt kort för att vara BEKVÄÄÄM) och om de är av den fysiskt större modellen (vilket Knutsson är) så har de någon slags PK-märkt Designsjok på sig. Observera att dessa sjok, i motsats till vad man kanske kan få för sig, inte är inhandlade på indiska. Nej, nej. det här är svindyra saker i marimekko-anda och jag lovar dig att det ska vara själve fan om inte tygfabrikören är rättvisemärkt och det är lokala odlare på kaffebönan de dricker till kaffet. Det är det stuket. In case you are wondering. Och den tredje gruppen, det är den homogena grupp unga människor som blivit ditsläpade av sina ledare och lärare och jag vet inte vad mer. De står och tittar storögt och försöker desperat FÖRSTÅ vad de här andra håller på med och jag förstår dom, för de är fan de enda normala därinne. Teater ÄR konstigt, och alla som någonsin känt folk inom teatern, eller en skådis, vet att teatermänniskor, de är tamejfan inte kloka. De driver ju med hela jävla etablissementet. Det är ju så att man blir tårögd vilka genier de är. För här betalar folk skitmycket pengar för att få se en hel bunt människor framträda på nivåer de inte är förmögna att förstå och i princip så får de ett stort FUCKYOU i ansiktet. Men de fattar det inte och det är genialt. Eller är det bara jag?